av Jackie Jakubowski

Simon Luis var en fransk zigenare. I början av 1940 fördes han tillsammans med tusentals andra romer till koncentrationslägret Buchenwald. Simon Luis hade vackra tatueringar över hela kroppen – på ryggen, armarna, händerna. När lägerkommendanten såg hans tatuerade kropp gav han order om att flå Simon Luis. Levande. Den brittiske historikern Donald Kendrick, som ägnat sig åt forskning av romernas öde under andra världskriget, beskriver hur Simon Luis skinn blev avdraget, behandlat och sedan använt som underlägg på lägerkommendantens skrivbord. 

»När jag försöker föreställa mig tatueringarnas tecken och symboler ser jag att mitt folks historia är som huden på Simon Luis kropp«, så skriver Rajko Djuric i en dikt. 

Det har ofta sagts att alla nazismens offer inte var judar, men alla judar var offren. Detta gäller också romerna – även om »den slutliga lösningen av zigenarfrågan« hade lite lägre prioritet än mordet på varje judisk man, kvinna och barn. Men romerna stod näst i tur. 

Det var SS-chefen Heinrich Himmler som personligen gav order om »totalt förintande« av Europas romer. Man fastställde t.o.m. värdet på en vuxen zigensk fånge: 1 630 riksmark »från vilket kostnaden för ... förbränning dras av«. 

Av de ca 35 000 romer som levde i Polen före kriget mördades två tredje delar. 90 procent av zigenarna i Estland dödades av tyskarna och deras estniska medhjälpare. Uppskattningsvis mördades – i gaskammare, genom bestialiska medicinska experiment och i massakrer – sammanlagt en halv miljon zigenare. Men siffran är osäker eftersom dokumentationen är knapphändig - som allt annat när det gäller romernas Förintelse. Det zigenska samhället blev i grunden förstört under andra världskriget. Organisationer utplånades, familjestrukturen bröt samman. 

Efter kriget var de överlevande ovilliga att vittna, endast ett fåtal var läs- och skrivkunniga, men även dessa valde oftast att tiga om sina upplevelser. Världen var ändå inte intresserad. Vid Nürnbergrättegångarna mot de främsta nazistförbrytarna kallades inga vittnen för att behandla Porrajmos, romernas Förintelse. Dagens nazister och s.k. historierevisionister bryr sig inte om att förneka Hitlers romska offer – en zigenares död är inte mer värd för dem än hans liv.

Förintelsen av 6 miljoner judar har – åtminstone under de första fem decennierna – givit antisemitismen dåligt rykte. Men det nazistiska folkmordet på romerna har inte förändrat omgivningens attityder till dem. Romerna är alltjämt parias i varje samhälle: de lever – och behandlas – som sådana. De är också dagens nazisms främsta offer i länder som t.ex. Tjeckien och Slovakien, där skinnskallar har dödat och misshandlat romer på öppen gata, medan s.k. vanliga medborgare antingen vänt blicken åt andra hållet eller byggt gettomurar mot sina zigenska grannar. 

Idag finns drygt sju miljoner romer i Europa, de flesta bosatta i Öst- och Centraleuropa, samt på Balkan. De senaste årens omdaningar, efter kommunismens fall, har för dem inneburit en ytterligare försämring av redan tidigare svåra förhållanden. De får visserligen större möjligheter att lämna sina länder, men de är inte välkomna någon annanstans. De flesta har förblivit statslösa och förvägras rättigheter som både medborgare och flyktingar. De har drabbats hårdast av såväl ökade nationalistiska stämningar i de omgivande samhällena som av sammanbrott av tidigare multietniska stater, som t.ex. Jugoslavien. De utsätts fortfarande för traditionella antizigenska fördomar, som nu – i »demokratins namn« – fritt kan vädras. 

»Graden av tolerans visad mot ett lands romska minoritet kan ses som ett test på graden av den demokratiska utvecklingen«, har Tjeckiens president Vaclav Havel sagt. Med denna måttstock är bilden synnerligen dyster i de nya demokratierna i Central- och Östeuropa. … Den är inte mycket bättre i de flesta gamla demokratierna i Väst... 

I den för fyra år sedan utkomna boken Begrav mig stående, berättar Isabel Fonseca om sina möten med romerna i Östeuropa och på Balkan. Hon beskriver den missär och hopplöshet hon möter i byarna i Rumänien och Slovakien, hon skriver om den äldre generationen romer som aldrig upplevt respekt från gadjé, den icke-zigenska omgivningen.

Hon citerar en gammal bulgarisk rom som säger: »Kròpoma pe-burrende. Sa-muro trajo, beshlem be chengende«– »Begrav mig stående, hela mitt liv har jag stått på knä«. 

Men vi får också i Fonsecas bok möta den unga generationens romer, de som vill »återerövra berättelsen« – om sin historia och om sin framtid. De vill bygga ett bättre, värdigare liv i de samhällen där de lever. Tack vare Rajko Djurics arbete – både som poet och som politisk aktivist för romernas rättigheter – känner de att de kan resa sig och börja leva stående.