Pinar Seleks tal " Till Tucholksy-priset: fortsättningen på den här historien"

Den fransk-turkiska författaren, och sociologen Pinar Selek tog ikväll emot 2026 års Tucholskypris för ”hennes djupa engagemang för kvinnors och minoriteters rättigheter i Turkiet och för hennes konsekventa försvar av akademiska principer." Priset delades ut av kulturminister Parisa Liljestrand under en ceremoni på Goethe-institutet i Stockholm.

Pinar Selek valde att tillägna sitt pris till fängslade Çiğdem Mate och Varisheh Moradi. Hennes tal publiceras här i översättning från franska till svenska av Emma Majberger.

 Till Tucholksy-priset: fortsättningen på den här historien

PINAR SELEK 

Jag vill tacka för att ni har fört vår käre Kurt Tucholskys ljus vidare till mig. Ett ljus som tändes under en stark erfarenhet: ett självständigt tänkande kring fascismen och ett kompromisslöst motstånd mot krig.

Nästan ett sekel senare, medan den arroganta makten fortsätter att stampa på det kritiska sinnet tills det outhärdliga normaliseras, tar jag emot detta ljus med ett hjärta som slår. Jag tar emot det ihop med miljontals hjärtan som slår tillsammans. Miljontals eldflugehjärtan. De som inte underkastar sig mördarna. De som i kväll sitter på de tomma stolarna.

I en tid präglad av mord lyser eldflugorna upp livet. De är alltså omgivna av mördare. Som Kurt Tucholsky skrev: Soldaterna är mördare. Men det är inte bara de. De som bestämmer, de som gör morden till något naturligt och de som underblåser morden ligger också bakom dem. Men de använder ett annat ljus: det från projektioner, propagandaskärmar och kontroll. Ett ljus som tränger sig på, som döljer mörkret och som dödar.

Men eldflugornas mångfaldiga ljussken lyser upp mörkret där militarismen organiseras som en process. På så vis ser vi att ekonomiska och politiska anledningar inte räcker för att förstå vad som möjliggör krig, eller hur politiska makter, genom att luta sig mot rådande maktförhållanden och bidra till att de upprepas, lyckas mobilisera befolkningarna. Eldflugorna funderar över och utforskar mörkret. De visar hur rörligheten har blivit det enda sättet att överleva för en stor del av världens befolkningar som präglas av att rikedomar koncentreras till allt färre, marknadens avreglering och företagens transnationalisering, vilket fördjupar ojämlikheterna. De visar att dessa befolkningar kriminaliseras, de hålls tillbaka av gränser som dödar och som förvandlar haven till de fattigas begravningsplatser. Eldflugornas kritiska tänkande avslöjar hur det outhärdliga normaliseras: inte omedelbart, men med ord efter ord, budget efter budget, ända tills det fasansfulla framstår som ett rimligt förfarande.

Eldflugorna är små. Men genom att fundera och agera på många olika sätt, för livet och mot döden, genom att skapa och knyta solidaritetens band, bär de ljuset i tusentals färger. Dessa ljus gör det möjligt att utreda, analysera, bli självständiga, uppfinna metoder för upprättelse, kämpa för att sätta igång nya processer och som Hannah Arendt uttryckte det: skapa mirakel.

Dessa mirakel är fortfarande små, men de är många. Att skapa, det är att bygga en plats dit grymheten inte kan nå. En bok, en film, en sång, ett brev skrivet i en fängelsecell: dessa är platser utan soldater. En del kvinnor bygger dem bakom murar.

Det är den 15 november, Fängslade författares dag. I kväll, i denna sal, vänder jag mig mot de tomma stolarna. Och det är till två kvinnor, två fängslade kulturskapare, som jag dedikerar detta pris.

Till Çiğdem Mater som är filmproducent och journalist, och sitter fängslad i Turkiet sedan 2022. Hon dömdes till arton års fängelse. Utan att förlora sin styrka har hon flyttats från det ena fängelset till det andra och har just publicerat sin debutroman. Till Varisheh Moradi som är kurdisk feminist och människorättsförsvarare, som sitter fängslad i Iran och är dömd till döden.

Dessa eldflugor är också flygande drakar. Eldfluge-flygande-drakar. Genom trådarna är deras vingar förenade med händerna som håller i dem. Tusentals ljussken går genom dessa händer och vingar som är beroende av varandra.

Själv är jag en pytteliten prick bland alla dessa eldflugor. En liten flygande drake. Fri och ömtålig. Det går lätt att riva sönder mig, krossa mig. Precis som de andra kan jag flyga tack vare en solidaritet som vilar på en politisk etik präglad av omtanke och omsorg för människors sårbarheter. För att överleva, för att leva, för att skapa ett poetiskt liv, bortom liberala, militaristiska och patriarkaliska modeller, väljer vi omsorgen som grund för att ompröva rättvisa, ekonomi och politik.

Vi är inte maktlösa. Vi är små, ömtåliga och beroende av varandra.

Och vi håller på att skriva fortsättningen på den här historien.

Pour le prix Tucholsky : la suite de cette histoire

PINAR SELEK

Je vous remercie de m’avoir transmis la lumière de notre cher Kurt Tucholsky. Une lumière née d’une expérience forte : l’autonomie de la pensée face au fascisme, et une résistance sans compromis à la guerre.

Presque un siècle plus tard, alors que le pouvoir arrogant piétine l’esprit critique jusqu’à banaliser l’insupportable, je prends cette lumière avec un cœur qui bat. Je la prends avec des millions de cœurs qui battent ensemble. Des millions de cœurs de lucioles. De celles qui ne se soumettent pas aux meurtriers. De celles qui sont, ce soir, sur les chaises vides.

Les lucioles éclairent la vie dans une période où l’assassinat domine. Elles sont donc entourées de meurtriers. Comme l’écrivait Kurt Tucholsky : Les soldats sont des meurtriers. Mais pas seulement eux. Les assassinats sont aussi le fait de ceux qui les décident, de ceux qui les rendent naturels, de ceux qui les nourrissent. Ceux-là utilisent une autre lumière : celle des projections, des écrans de propagande et de contrôle. Une lumière qui s’impose, qui cache les ténèbres et qui tue.

Quant aux multiples lumières des lucioles, elles éclairent les ténèbres dans lesquelles le militarisme se structure comme un processus. Nous voyons ainsi que les causes économiques et politiques des guerres ne suffisent pas à comprendre ce qui les rend possibles, ni comment les pouvoirs politiques parviennent à mobiliser les populations, en s’appuyant sur les rapports de domination déjà existants et en participant à leur reproduction. Les lucioles réfléchissent, sondent les ténèbres. Elles démontrent comment la mobilité est devenue le seul moyen de survie pour une grande partie de la planète marquée par la concentration des richesses, la dérégulation des marchés et la transnationalisation des entreprises, qui creusent les inégalités. Elles montrent la criminalisation de ces populations, réprimées par des frontières qui tuent et qui transforment les mers en cimetières des pauvres. La pensée critique des lucioles dévoile la manière dont on banalise l’insupportable : pas d’un coup, mais mot après mot, budget après budget, jusqu’à ce que l’horreur ait l’air d’une procédure.

Les lucioles sont petites. Mais à force de réfléchir et d’agir de multiples façons, pour la vie contre la mort, à force de créer, de tisser des liens de solidarité, elles portent des lumières de mille couleurs. Ces lumières permettent d’enquêter, d’analyser, de s’autonomiser, d’inventer des méthodes de réparation, de lutter pour déclencher de nouveaux processus et, comme dirait Hannah Arendt, de créer des miracles.

Ces miracles sont encore petits, mais ils sont nombreux. Car créer, c’est bâtir un espace que la barbarie ne peut pas atteindre. Un livre, un film, une chanson, une lettre écrite depuis une cellule : ce sont des territoires sans soldats. Certaines les bâtissent derrière des murs.

Nous sommes le 15 novembre, Journée des écrivaines et écrivains emprisonnés. Dans cette salle, ce soir, je me tourne vers les chaises vides. Et c’est à deux femmes, deux créatrices emprisonnées, que je dédie ce prix.

À Çiğdem Mater, productrice de cinéma et journaliste, emprisonnée en Turquie depuis 2022. Elle a été condamnée à dix-huit ans de prison. Transférée d’une prison à une autre, elle garde sa force, et elle vient de publier son premier livre. À Varisheh Moradi, féministe kurde et défenseuse des droits humains, emprisonnée en Iran et condamnée à mort.

Ces lucioles sont aussi des cerfs-volants. Des lucioles-cerfs-volants. Leurs ailes sont liées par des fils aux mains qui les tiennent. Des milliers de lumières passent à travers ces mains et ces ailes interdépendantes.

Je suis un tout petit point parmi ces lucioles. Une petite cerf-volant. Libre et fragile. On peut facilement me déchirer, m’écraser. Comme les autres, je vole grâce à des solidarités fondées sur une éthique politique qui privilégie la sollicitude et l’attention aux vulnérabilités. Pour survivre, pour vivre, pour créer une vie poétique, face aux modèles libéraux, militaristes et patriarcaux, nous faisons du soin un pilier pour repenser la justice, l’économie et la politique.

Nous ne sommes pas impuissant.es. Nous sommes petites, fragiles et interdépendant.es.

Et nous sommes en train d’écrire le suite de cette histoire.

 

Foto Fabian Rost. 

Rättelse: under ceremonin visades ett felaktigt fotografi på Varisheh Moradi. Svenska PEN ber om ursäkt för misstaget.