Svenska PEN publicerar idag ett brev från Narges Mohammadi som är en av många kvinnor som fängslats i Iran. Mohammadi skriver till oss från det ökända Evinfängelset i Teheran.

Översättning Massood Mafan och Elisabeth Löfgren.

Den 8 mars, ska vi ta över alla offentliga sfärer i det sociala livet, inklusive gatorna, med symboler för feminism och moderskap, ära och liv.

Jag skriver detta meddelande från en plats där tusentals kvinnor under långa år av kamp har trott att "vissa saker är värda lidandet [Jan Patocka]." Vi tror att det är värt det lidande och de nöd vi utsätts för, i kampen för att uppnå jämlikhet och frihet. Idag har en feministisk slogan "det personliga är politiskt" burit frukt i Iran. Vårt lidande och våra levnadsförhållanden i våra hem, i våra sovrum, på våra arbetsplatser och skolor och på gatan har gått utöver vår personliga kamp. Det är på grund av manifestationen av en sådan transformation som rörelsen "Kvinna, Liv, Frihet" har tilldragit sig världens uppmärksamhet. Även om detta tvingat oss att kämpa mot en auktoritär regering och ett patriarkalt samhälle i decennier, genom att insistera på det "sanna mänskliga livet" som mödrar och som kvinna, har vi släppt lös en massiv politisk makt som har skakat den auktoritära maktstrukturen och skapat en progressiv och radikal social proteströrelse.

Skapandet och uthålligheten i vår kamp mot regeringen bygger inte på skillnader mellan politiska oppositionsgrupper, utan den bygger på vår egna insikt. Insikten som bottnar i ickevåld och kamp mot våld, diskriminering och dominans och kamp för att uppnå mänskliga rättigheter. De rättigheter som, om de inte uppnås, kommer att lämna oss med en värld utan fred, mänsklighet och kärlek.

Mahsa Aminis död representerar sanningen och den levande bilden av vårt motstånd mot det auktoritära religiösa tyranniet. Mahsas död och regeringens svar på den revolutionära rörelsen "Kvinna, Liv, Frihet" visade att det finns en djup klyfta mellan kvinnor och regeringen som ingen politisk kraft eller social rörelse kan överbrygga, och det mest grundläggande mötet mellan regeringen och kvinnor sker ovanför det politiska paradigmet.

Rörelsen "Kvinna, Liv, Frihet" har kraften och kapaciteten att skapa grundläggande och djup förändring, eller revolutionär "livsorienterad" förändring, som Heidegger kallar det. Detta är en feministisk revolution vars grundorsaker, plattform, identitet och popularisering handlar om "mänskligt liv" i dess sannaste mening.

Det är uppenbart att det iranska folkets önskan att övergå från den islamiska republiken är baserad på en sådan syn. Jag är övertygad om att det iranska folkets vilja och beslutsamhet att göra slut på den islamiska republiken och ordningen, systemet och ideologin som har fört mänskligt liv och ett samhälle fullt av liv till randen av kollaps. Det är utifrån dessa principer som vi kräver en ny ordning och ett system som bygger på frihet, jämlikhet och demokrati. Rörelsen "Kvinna, Liv, Frihet" är en levande bild och ett tydligt svar på nödvändigheten, modaliteten och syftet med övergången från den islamiska republiken till en demokrati. Kvinnors roll i en sådan övergång är omvälvande. Det är viktigt att varje kvinna och varje mamma, var än de kommer ifrån i Iran, tar ett steg framåt mot att uppnå en fredlig övergång från ett kvinnofientligt religiöst tyranni och mot ett politiskt system som är engagerat i att uppfylla löftet om mänskligt liv och förverkligande av mänskliga rättigheter.

Den 8 mars, den internationella kvinnodagen, sänder jag, som försvarare av mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter, mina varma önskningar till alla som kämpar för frihet och jämställdhet runt om i världen, till kvinnor och män i mitt land, och till fängslade kvinnor, mödrar som söker rättvisa och frihetskämpande kvinnor, och uppmanar de stolta kvinnorna i mitt land att erövra hela samhället den 8 mars, inklusive gatorna, med feministiska och moderliga symboler, fulla av ära och liv. Jag ber pojkar och flickor i mitt land att, med glädje och kärlek och tro på segern och med respekt för varandras åsikter, bilda "flickgrannskapskommittéer" och stödja varandra och arbeta med andra som kämpar för lika rättigheter. Samlas för att stödja kvinnors rättigheter inom varje organisation och institution som de kan. Mitt hjärta och min själ är med alla som längtar efter frihet och jämlikhet i hela mitt land. Kraft till dig, din väg och din röst.

Narges Mohammadi, Evinfängelset