Kära kollegor! Jag är tacksam över möjligheten att känna mig som en del av ett samfund som har ”yttrande” och ”frihet” som sina yttersta värdemål. Jag är tacksam för det stöd jag känner även här i fängelset. Jag vill också visa mitt stöd för mina kamrater i kampanjen ”Tolv tystade röster” – det är det mest ärofyllda sällskap jag någonsin varit med i.

Ovanstående citat inleder ett brev till Svenska PEN som skickats från den fängslade belarusiske författaren och filosofen Uladzimir Matskevitj. Brevet är översatt av Dmitri Plax och publiceras nu som avslutning på Svenska PEN:s kampanj Tolv tystade röster. Brevet finnas att läsa i sin helhet nedan.

Tolv tystade röster inleddes hösten 2021 och har presenterat ett fall i månaden för att, i samband med vårt 100-årsjubileum, uppmärksamma Svenska PEN:s arbete för hotade och fängslade författare. Syftet har varit att belysa de hot som riktas mot det fria ordet. Under året har vi arbetat för: Osman Kavala (Turkiet), Narges Mohammadi (Iran), Jurij Dmitrijev (Ryssland), Gui Minhai (Kina), Raif Badawi (Saudiarabien), Than Myint Aung (Myanmar), Miguel Mendoza (Nicaragua), Uladzimir Matskevitj (Belarus), Dawit Isaak (Eritrea) Rahile Dawut (Xinjiang/Kina), Luis Manuel Otero Alcántara (Kuba) och Innocent Bahati (Rwanda).

Varje fall har presenterats genom en personlig introduktion skriven av någon av PEN:s medlemmar – en blandning av nobelpristagare, nya PEN-röster och etablerade försvarare av det fria ordet. Följande personer har bidragit med texter: Burhan Sonmez (författare, ordförande PEN international), Shirin Ebadi (författare, jurist, mottagare av Nobels fredspris 2003), Elisabeth Åsbrink (författare och tidigare ordförande Svenska PEN), Bei Ling (poet och medgrundare av Independent Chinese PEN), Hana Al-Khamri (journalist och författare), Helena Thorfinn (författare), Gioconda Belli (författare, poet och ordförande för PEN Nicaragua), Abdushukur Muhammet (poet), Sara Stridsberg (författare och dramatiker), Ellen Nordmark (poet), Alicia Quiñones (PEN International), Jesper Bengtsson (ordförande Svenska PEN).

Kampanjen har uppmärksammats i dagstidningar, på hemsidor och i sociala medier och runt om i Sverige har bibliotek engagerat sig. Affischer som berättar om de aktuella fallen har visats tillsammans med urval av fördjupande och i vissa fall förbjuden litteratur. På flera av biblioteken har det funnits en skrivhörna med möjlighet för besökare att skriva på upprop till stöd för de fängslade författarna. I flera fall har samarbeten skett med PEN-center i andra länder.

– Att stå upp för yttrandefriheten är en viktig uppgift för alla som värnar om ett öppet och demokratiskt samhälle. Kampanjen har varit en markering för det fria ordet och för dem vars röster hotas och tystas. Vårt arbete för deras frihet fortsätter, säger Elisabeth Löfgren, ordförande Fängslade författares kommitté.

– Vi vill rikta ett stort tack till alla textförfattare, översättare och medlemmar som på olika sätt bidragit till kampanjen. Det är också väldigt glädjande med det samarbete som vi har inlett med bibliotek runt om i Sverige, säger Hanna Nordell, verksamhetschef Svenska PEN.

Läs mer om Tolv tystade röster här.

Brevet publiceras i samarbete med PEN Belarus.

Till PEN

Kära kollegor! Jag är tacksam över möjligheten att känna mig som en del av ett samfund som har ”yttrande” och ”frihet” som sina yttersta värdemål. Jag är tacksam för det stöd jag känner även här i fängelset. Jag vill också visa mitt stöd för mina kamrater i kampanjen ”12 tystade röster” – de är det mest ärofyllda sällskap jag någonsin varit med i.
Jag vill vända mig till er under de dagar som PEN fyller 100 år.
Jag blev fängslad för oliktänkande, men i domslutet skrev man – för skapandet av en extremistisk organisation. Jag blev arresterad och sitter frihetsberövad för ”tankebrott”, som Orwell kallade det. Helt enkelt för att jag har tänkt och skrivit. Ja, tankar, även de mest oskyldiga, är ett brott i dagens Belarus. Och jag är van vid att uttrycka mig kritiskt och resolut, eftersom jag är medveten om ordets styrka.
En känsla av nederlag eller förlust tvingar mig till grubbel. Vi är i majoritet i Europa. Men om vi är i majoritet, hur är det möjligt att sådana repressiva, diktatoriska regimer som de i Belarus och Ryssland kan finnas kvar?
Jag tror att det europeiska civilsamhället och de politiska krafterna är sjuka. Jag skulle kunna kalla den sjukdomen ”Münchenabuli”, viljelöshet.
Då, 1938, ledde de europeiska politikernas abuli till andra världskriget. Man hade kunnat förvänta sig att vi alla skulle bli klokare, mer erfarna idag, men än så länge har det inte bekräftats.
Det är klart att ingen har rätt att blanda sig in i en suverän stats angelägenheter, även om den suveräniteten används för våld mot det egna folket. Men det är nödvändigt att stoppa Putin. Ukraina måste bli fullständigt befriat. Straffrihet för diktatorer är en signal och ett stimuli till en vidare eskalering.
Abuli är ingen dödlig sjukdom. De intellektuellas – PEN inräknat – mission och ansvar ligger i en överföring av det rena förnuftet till ett praktiskt förnuft. Det vill säga – i att kanalisera viljan. I det här fallet talar vi om att stoppa ondskans spridning. Man hade behövt göra det redan 2014, då skulle inte dagens krig ha ägt rum. Om man inte stoppar det nu blir det allt svårare att göra det senare. Om ens möjligt.
Hundraårsjubileet är en orsak och en möjlighet till att formulera nya mål. Först blir tänkandet fritt, sedan befriar det allting annat. Och vem om inte ordets människor ska se den befrielsen som sitt mål.
Uladzimir Matskevitj, september 2022
Översättning: Dmitri Plax