Bernspriset

2018 års Bernspris tilldelas Förenade Förorter

Förenade Förorter är en rörelse och en förening som fungerar som en plattform för kulturorganisering och social mobilisering på gräsrotsnivå. Föreningen består av ett stort nätverk som arbetar för unga i förorten med målet att stärka självförtroendet bland unga, både för de tävlande och för boende i förorterna.  

AGNETA PLEIJEL TILLDELAS 2017 ÅRS BERNSPRIS

2017 års Bernspris går till Agneta Pleijel "i vars författarskap Stockholms många ansikten skymtar, både storslaget och alldagligt, såväl kungens opera som Ringvägen, skärgården och Årsta torg. En berättarkonst som lyser upp en smal gångstig i ett för övrigt snötäckt landskap."

"Agneta Pleijel är en författare som varit med mig sedan tjugoårsåldern då jag läste hennes diktsamling Änglar, Dvärgar. Hon har skrivit om kärlek, längtan, styrka och svaghet på ett språk som satt ord på delar av mitt liv. Hon har varit ordförande i Svenska PEN, så också i fråga om engagemang för mänskliga rättigheter är hon en förebild", säger Svenska PENs ordförande Elisabeth Åsbrink.

Bernspriset delas ut varje år till en författare, journalist eller fotograf som ”lämnat ett värdefullt bidrag till skildringen av Stockholms kultur och natur, dess institutioner och dess utveckling eller Stockholmslivet i andra former”.

Priset instiftades 1963 i samband med Berns salongers 100-årsjubileum för att påminna om restaurangens centrala plats i Stockholms kulturliv. Pristagaren utses av Svenska PENs styrelse och prissumman är för närvarande på 10 000 kronor.

 

Sara Stridsberg tilldelas 2015 års Bernspris

”Svenska PENs Bernspris 2015 tilldelas Sara Stridsberg för att i romanen Beckomberga ha skildrat en miljö som spelat en stor men undanskymd roll i Stockholms liv – och för att, på det vis som betydande litteratur ska göra, ha gestaltat de svåra erfarenheter vi förknippar med platsen, som hittills placerats i skuggorna.”

 

Sara Stridsberg är författare och dramatiker och fick sitt genombrott med romanen Drömfakulteten (2006). Beckomberga utkom hösten 2014, och pjäsen med samma namn hade premiär på Dramaten 2015. Sara Stridsberg har bland annat belönats med Nordiska rådets litteraturpris, Tidningen Vi:s litteraturpris och Samfundet De Nios stora pris, samt nominerats till Augustpriset fyra gånger. 

Bernspriset instiftades 1963 av poeten och dåvarande ordförande i Svenska PEN Johannes Edfelt och dennes bror Arne Edfelt, som då var direktör för Berns restauranger i samband med Berns 100-årsjubileum för att påminna om restaurangens centrala plats i Stockholms kulturliv. Priset ska tillfalla en Stockholmsskildrare som med konstnärliga medel visat nya sidor av stadens liv. Bland tidigare mottagare av priset märks bland andra Per Anders Fogelström (1964), Alexandra Pascalidou (2002), Daniel Sjölin (2006) och Per Wirtén (2011). De senaste årens pris har tillfallit Johan Erséus (2012), Helena Friman (2013) och Rouzbeh Djalaie (2014).

För mer information, kontakta:

Ola Larsmo, ordförande Svenska PEN
0708-26 85 57,  ola.larsmo@svenskapen.se

Therese Bohman, Svenska PENs kansli
0702-72 57 33,  therese.bohman@svenskapen.se

2014 års Bernspris tilldelas Rouzbeh Djalaie

2014 års Bernspris tilldelas Rouzbeh Djalaie

Rouzbeh Djalaie är journalist och en av initiativtagarna till lokaltidningarna Norra Sidan och Södra Sidan. De båda lokaltidningarna har haft ett medborgarperspektiv och arbetat med metoder för att nå grupper som inte känt sig inkluderade i mediebevakningen. Sedan februari i år arbetar han på P4 Stockholm.

Rouzbeh Djalaies kommenterar priset så här:

Bernspriset 2011 går till Per Wirtén

”2011 års Bernspris tilldelas Per Wirtén som med respektlös upptäckarlusta vänt upp och ned på karta och begrepp; förvandlat förortens utskällda väntrum till världens centrum.”

Per Wirtén (f. 1958) får priset i synnerhet för boken Där jag kommer från – kriget mot förorten, där han låter den välbekante flanören bana sin väg i hittills oskriven terräng på sin vandring från IKEA till Gullmarsplan. Ett infallsrikt och tankeväckande resereportage genom nutidshistorien.

Per Wirtén kommenterar priset så här:
”- Det är fantastiskt roligt att få pris för att ha skrivit en Stockholmsskildring. Jag tror nämligen vi förlorat förmågan att se hela staden. Säger man stad, tänker alla bara på kvarteren innanför tullarna. Trots att Storstockholm är så oändligt mycket större. Det stadslandskap jag vandrar genom i min bok verkar inte räknas som stad, bara som ’förort’ och ingentingland. Jag hoppas min bok kan ändra på det.”

Priset instiftades 1963 av poeten och akademiledamoten Johannes Edfeldt och dennes bror Arne, som då var innehavare av Berns restauranger. Det skall tillfalla en ”Stockholmsskildrare” som med konstnärliga medel visat nya sidor av stadens liv.

Bland de senaste årens mottagare av priset märks bland andra Martin Kellerman (2009) och Lena Kallenberg (2010).

Om PEN och Bernspriset

När svenska PEN i december valde att ta en ”timeout” i utdelningen av sitt Bernspris till en ”framstående Stockholmsskildrare” var det följden av en hetsig debatt inom och utom PEN-klubben. Flera medlemmar hotade att lämna PEN om priset delades ut som vanligt – och orsaken till det var att SAC (Syndikalisterna) anklagat Berns för att utnyttja ”papperslösa” som svart arbetskraft.

Bernspriset 2010

Svenska PEN har beslutat att inte arrangera någon prisceremoni på Berns salonger i samband med årets Bernspris på grund av att ett bemanningsföretag, som Berns salonger har anlitat, kan ha utnyttjat papperslösa arbetare på ett icke acceptabelt sätt. Svenska PEN vill samtidigt understryka att priset inte har något med Berns salonger att göra, bortsett från namnet. Priset tilldelas en förtjänstfull Stockholmsskildrare och instiftades 1963 av författaren och kritikern Johannes Edfeldt. Pengarna ligger i en separat stiftelse som kontrolleras av Svenska PEN.

Martin Kellerman tilldelades 2009 års Bernspris

“För att med fabelns värld som utgångspunkt och serien som uttrycksform ha lämnat en lika träffsäker och välformulerad, som smärtsam och rättfram, samtidskommentar i hunden Rockys krumsprång och tillkorta- kommanden. Skildringen av Stockholm och dess invånare, kvällen före och dagen efter, blir trots alla djur till en djupt mänsklig och rörande skildring av stockholmarnas livsvillkor några år kring sekelskiftet.”

Niklas Rådström tilldelas Bernspriset 2008

Bernspriset på 20 000 kronor till en framstående Stockholmsskildrare har i år tilldelats Niklas Rådström. Priset delades ut den 17 mars vid en ceremoni i Spegelmatsalen på Berns i närvaro av ett femtiotal PEN-medlemmar. Kerstin M. Lundberg höll tal till pristagaren. Han svarade med ett spontant tal och läste sedan en egen text »Hur lång är sträckan mellan Norrmalmstorg och Tegelbacken?« 

Tal till Niklas Rådström vid Bernsprisutdelningen 17 mars 2008 

 

Några undrar kanske varför det är PEN-klubben som utser pristagaren och delar ut priset. Det är en lycklig förening av två bröder: 1963 var Johannes Edfelt ordförande i PEN-klubben och hans bror Arne Edfelt var direktör på Berns. Det är deras gemensamma förtjänst att vi har det här priset. 

 

Och i år går det till en verkligt framstående stockholmsskildrare, nämligen Niklas Rådström. Så här lyder juryns motivering: »Till Niklas Rådström, som med en pojkes blick poetiskt och detaljsäkert fångat såväl Bellmans trånga gränder och det tidiga 1900-talets Stockholm som den egna barndomens kvarter kring Narvavägen och Vita Bergen. Hans djupa förtrogenhet med staden och dess historia fogar honom till raden av betydande Stockholmsskildrare.« 

 

När man tittar på listan över tidigare pristagare så är det helt rätt att Niklas Rådström finns med här. Först i raden står Per Anders Fogelström. Han skrev också om ett svunnet Stockholm och han bodde däruppe i samma kvarter på Söder. Två år senare gick priset till Stig Claesson – Slas – en författare som Niklas Rådström har personliga band till. År 1976 fick Gustaf Rune Eriks priset, också han en finstämt vemodig stockholmsskildrare, tre år senare fick Per Wästberg priset. Och så har vi Heidi von Born, som även hon kan befolka sina stockholmsromaner med udda och ofta lite kantstötta personligheter. 

 

När jag fick det fina uppdraget att dela ut priset funderade jag lite över hur Niklas Rådströms Stockholm ser ut i hans verk. Om man tittar först på de självbiografiska böckerna så är Stockholm i »Månen vet inte« för pojken Kristian, författarens alter ego, egentligen bara farmors våning på Odengatan, den är hela världen. Där finns berättelserna, fantasierna och drömmarna. Och Stockholm är bara några punkter utanför farmors fönster: snöflingorna över Observatorielunden, biografen runt hörnan på Sveavägen och Wallins speceriaffär lite högre upp på Odengatan, men det är också en natt med månförmörkelsen över Odenplan. 

 

Och det finns gärna ett sånt där lite »magiskt« inslag i Niklas Rådströms stockholmsskildringar. I boken »Spårvagn på Vintergatan« bor pojken Johan vid Narvavägen och en kväll står han med sina föräldrar och tittar ut genom fönstret. Föräldrarna talar om Vintergatan, som de ser högt däruppe, men Johan tittar nedåt och tror att de talar om den snöiga Narvavägen – och då blir förstås 2:ans spårvagn, som kommer rasslande och blinkande i mörkret uppifrån Karlaplan, Karlavagnen. 

 

På min väg hem från Radiohuset på kvällarna rundar jag Karlaplan alldeles vid Narvavägen och då brukar jag titta upp mot fasaderna på högra sidan av Narvavägen och fantisera om att jag ser Johan i nåt av fönstren. Men när jag läste om boken, insåg jag att jag tittat på fel sida av Narvavägen. Johan – och författaren Niklas Rådström – bodde på den vänstra sidan från Karlaplan sett. 

 

Och i den senaste boken, »En handfull regn«, läser jag att det kvarteret är ett av Stockholms största: Narvavägen-Banérgatan-Karlavägen. Och innanför husfasaderna finns det mängder av gårdar och trapphus och portvalv och till och med ett järnstaket med några stänger borttagna så att man kan åla sig igenom – om man är liten förstås! Det blev under några år Niklas Rådströms rike att erövra. Det var hans Stockholm då, tillsammans med de gamla Klarakvarteren med tidningsredaktionerna, dit han fick följa med sin mamma och pappa ibland. 

 

I »En handfull regn« beskrivs författarens uppväxt på Söder i Sofia församling, dit han flyttade med sin mamma när han var åtta år. Här vidgas verkligen reviret. Jag som jämt fick hålla mej inomhus i vår våning på Kungsholmen blir grön av avund när jag läser om hur Niklas Rådström och hans pojkkompisar kunde äga en bit av stan. Hur de gjorde hela Vitabergsparken till sitt lekområde: där var de spioner och detektiver runt Ceders café och spionerade på fyllegubbar och kärlekspar, där byggde de fördämningar om vårarna för smältvattnet och på Åsögatan spelade de rännstensboll. Jag undrar om stockholmsbarn nuförtiden har samma fantastiska frihet som den som beskrivs i boken? Hela tiden erövrade barnen mer och mer av omgivningarna. 

 

Och min favoritskildring är när de en natt bestämmer sig för att gå ner på Hötorget för att se staden vakna, se hur det ljusnar och hur försäljarna reser sina stånd. De blev förstås haffade av polisen, och grälade på när de kom hem – men det måste ändå ha varit värt det Äventyret. 

 

Tittar man sen på en av de historiska romanerna, »Vänd ditt timglas«, som utspelar sej på Bellmans och Gustav III:s tid, så är det också en pojke som rör sej så där fritt och hemtamt i sin del av Stockholm, nämligen Gamla stan. Men här kan författaren inte bygga på egna minnen, utan här måste han ha läst in sej på miljön, fast på ett sånt sätt att man verkligen befinner sej där tillsammans med huvudpersonen Johan. Han som rör sej bland bodarna och kaffeskänkerierna i gränderna och marknadsstånden på Kornhamnstorg. Han som hör smattret av seglen nerifrån Skeppsbron och känner fuktlukten i husen. Han som upplever skränande roddarmadamer, vindragare och latrinkärror. Här fladdrar också slängkappor i gränden och en vit mask lyser till. Vi befinner ju oss i tiden för mordet på Gustav III. 

 

Så här känns det som om Niklas Rådström hållit på hela tiden för att utvidga sitt Stockholm både geografiskt och i tiden. Om man sen 

lyssnar på den Stockholmskantat som Niklas skrev orden till, och Johan Hammerth musiken, när Stockholm var kulturhuvudstad 1998, så ser man hur han där har famnat hela Stockholm och låter dåtid och nutid smälta samman i ett enda stort presens. 

 

Så jag skulle vilja säja så här: »Årets Bernspris går till pojken som erövrade hela Stockholm – Niklas Rådström«.

 

Kerstin M. Lundberg

Niklas Rådström (2).jpg

Niklas Rådström, Kersin M. Lundberg och Björn Linnell

Foto © Shirvan Nuray Sarikaya